Mediciner och acceptans

Jag saknar att ha kontakt med min terapeut, hon är sjukskriven och har varit det i flera veckor nu. Jag ogillar att det ska ta så lång tid för antidepressiv medicin att gå in i kroppens system och ge balans istället för biverkningar, samt att jag inte får kontakt med läkare innan slutet på månaden. Medicin tar tid att gå in i kroppen, jag måste acceptera det - igen. Och saker händer inte över en natt.



Vissa dagar tar det riktigt hårt på mig att jag inte har energi till att göra något alls. Medicinerna gör mig trött och stirrandes. Ofta orkar jag bara kolla på någon serie (i nuvarande fall är det Sons of Anarchy - som jag redan sett). Jag måste acceptera att vissa dagar kan vara såhär nu i den nya doseringen av medicinen, den andra på kort tid. Jag kan inte vara 100% eller 110% alla dagar även om jag vill det. Bästa med idag hittills är att jag fick post som inte var en räkning (haha). Det var en scanner från GFK. Jag ska få lite bättre koll på vad som jag/vi handlar hem för något i matväg samt få poäng för det som jag kan byta till fina premier. För mer info, läs Bloggen om Gratis

---

Beskriv din vecka med tre ord: Jobb, jobb och jobb

Det går bra! Jag får jobba mer och mer och det är jättekul. Är så glad över det här. Hade en svacka för ett tag sen som tog hårt på mitt mående (och mitt hår, som jag fått börja om med igen). Lösningen blev en sak jag inte var beredd på: ny medicin. Vad den heter och gör tar jag en annan gång om det blir aktuellt men den funkar superbra på mig. Fick tid hos min kbt-terapeut och läkare samtidigt efter att jag provat medicinen i 3 veckor och de var mycket nöjda med resultatet.

Därefter hade jag ett möte med chefen och min handläggare från arbetsförmedlingen och det gick också bra. Förra veckan hade jag tre dagars arbetsträning följt av 5 dagars jobb, det blev mäktigt men det var kul och kändes häftigt att jag också kan klara av det, som "normala människor". Vad nu normalt är kan jag inte veta, vad som normen anses vara normalt förekommande bland många antar jag.

Och solen skiner, våren är här.

---

Ursäktar uppehållet

Jag har låtit er hänga och dingla i galgen länge nu utan att jag lossat på snaran och uppdaterat er med nya inlägg, det ber jag om ursäkt för. Det har hänt mycket senaste tiden, och allt har inte varit gratis. Det har kostat på mitt välmående och mitt psyke, men nu är jag på banan igen och räknar med att jag ska vinna racet mot mitt självkritiska jag.


Fika med en vän.

1) Fortsätter på Stadium Outlet, och det har varit hackigt, men nu är det många gånger bättre. Jag arbetstränar fortfarande 4 dagar i veckan, ibland jobbar jag på helger. Som närmast ska jag jobba nu på lördag då det samtidigt är ett stort event som lär dra en hel del folk. Ska bli kul! Jag strävar efter att få anställning där.

2) För ett tag sedan åkte jag, min sambo och hans bror till det tredje brodern i Göteborg för en heldag på Liseberg - i spöregn. Blev inte så många bilder och jag såg inga dinosaurier men hade väldigt kul ändå.

3) Sambon börjar eventuellt jobba i Uppsala snart, men för närvarande ligger det på hyllan och väntar på att han ska ha ett rum att bo i under tiden.

I övrigt har jag ojämn långt snagg på huvudet. Alla kanske inte "ser" hur det ser ut, men jag gör det eftersom jag vet att jag är tjockhårig - och nu är jag inte det. Har nopprat en del på sistone så jag har gått med sjal på huvudet hela veckan på jobbet istället för att raka av allt igen. Bad min kära pojkvän att gömma pincetten för mig igen, det hjälper mig mycket att inte ha den tillgänglig. Ska också försöka mig på "100 dagar" igen - fast den här gången utan att snagga av det - jag ska låta det väca ut.

Btw, det är inte bara cancermånaden nu, det är veckan för "BFRB" (body focused repetitive behavior) och bland annat trichotillomani

---

Sista vilan och dödsbombning.

Började skriva det här den 12 mars.

Jag kan ta mycket, det är det kortaste jag kan säga om veckan jag ska berätta om nu. Det var ett känslomässigt kaos som jag utan skavsår eller ytliga sår tagit mig igenom. Det lät dramatiskt men vänta bara.



En väldigt nära väns mamma har gått bort. Slutet började då hon fick reda på för lite över ett år sedan att hon drabbats av bröstcancer som spridit sig även till skelettet. Det var illa och hon kunde inte längre bo kvar i lägenheten högst upp i en byggnad som saknade hiss. De där trapporna var hemska till och med för en ung person. Lite längre fram spreds cancern till levern. Jag tänker inte berätta hela hennes historia här, för det är personligt för både mig, min vän och hennes nära. Jag var hemma hos min vän då hon fick samtalet från hemmet om att "nu är det snart dags". Efter x antal samtal åkte vi till Nyköping.

2 mars 2015 "Dödsbombningen", som tidningarna kallade händelsen, ägde rum på samma väg där jag bor. Det var en måndag eftermiddag, jag låg i sängen och hade ont på grund av min akalasi. Sov nästan. Hörde ett stor smäll som inte liknade någon raket jag tidigare hört i området, någon timma senare fick jag reda på att en hel lägenhet hade exploderat och misstankarna gick från allt mellan drogtillverkning till hemmabomber. Mamma blev förskräckt och ville att jag skulle komma hem några dagar, så jag packade väskan och åkte till Tystberga för några dagar. Samtidigt fick min väns mamma behandling på hemmet i livets slutskede.

5 mars 2015 Min väns mamma somnar in. Jag fick veta att vårdpersonalen klätt henne i bland annat den svarta fluffiga koftan som jag gav henne i julklapp. Blir tårögd men kommer fortfarande inte att verkligen sörja och gråta förrän under begravningen. Två dagar senare hjälper jag min vän med att rensa ur hennes mammas rum på boendet.

Begravningen ägde rum den 28 mars och var väldigt fin och känslosam. Jag har inte känt för att blogga sedan allt det här. Men det finns en bra sak jag kan avsluta dagens inlägg med: jag gör arbetsträning på Stadium Outlet nu och jag stortrivs!

---

Snö som vägrar ge sig av

Det finns en tid på året som jag tycker väldigt mycket om: December. Den tillhör dock vintern, som inte alls är min favorit av årstider. Det är kallt och mörkt. Innan snön kommer känns det ännu mörkare och dunkelt och de flesta av oss kan inte vänta till att första snön ska komma, eller att åtminstone julen "ska vara vit". Sen så kommer snön, och lite till, och ännu mera. Av någon anledning chockar det oss att det kommer så mycket snö i mellan- och södra Sverige. Det är lustigt. Jag är uppväxt med att "på vintern kommer det alltid mycket snö". Punkt.

Därefter så ligger den där snön kvar. Jag blir gladare för det är så fint med nyfallen snö och det blir ljusare ute trots allt. Men precis som på sommaren så kommer det dagar i sträck, ibland veckor i sträck, då nederbörden tycks vara ohygglig. I vinterns fall: DET SNÖAR KONSTANT. Att plogbillar hinner med att ta bort mycket av den är för mig helt otroligt. Men just nu kan jag helt klart säga att jag är less på det här vädret. Det är fint, men det är ett farligt väglag och det är ganska otrevligt att konstant svettas och frysa så fort jag går ut en sväng. Jag lyckas aldrig klä mig rätt på vintern.

Här är några bilder som jag delat på instagram senaste veckorna:

---

9 år sedan han dog

Den 6 december är det nio år sedan pappas kropp inte orkade längre, så han lämnade oss strax innan julen 2005. Jag känner mig fortfarande lämnad och det är om just det här jag ofta har mardrömmar om: att han lever, att han finns på annan ort med en ny familj, att han ratar mig och är besviken på mig. Det är skitjobbigt. Jag får lov att acceptera att jag kanske kommer få dras med den här saknaden i minst 9 år till, jag vet inte.


Den här la vi hos honom på fars dag.

I livet hade jag och pappa en del dåliga stunder, men de är de bra stunderna jag minns som kärast och dem ska jag tänka på efter varje kommande mardröm. Jag ska inte behöva bli som förlamad och förvirrad en hel dag bara för att ha drömt om något som faktiskt inte har hänt på riktigt. Men jag kommer alltid att älska min pappa för den klippan han var.

---

Existentiell kris och otrevliga minnens malström

Har genomlevt en tillfällig existentiell kris under veckan som var, men det verkar som om stormen lagt sig. Det var trevligt i helgen att fira mammas födelsedag. Det var också trevligt att mysa med katterna och prata långa samtal om körkort och livet med min syster. Jag ser fram emot att min kille kommer hem på torsdag, tills dess är jag fortfarande lite kass på att flyga. Men jag mår mycket bättre nu än förra veckan då jag fick för mig att det var en bra idé att trampa vatten i otrevliga minnens malström.



Kom fram till att det är HELT OTROLIGT hur många minnen som ryms i allas våra små ärthjärnor, och hur lite de betyder egentligen eftersom vi praktiskt taget bara är fisar i rymden. Och på det stora hela (precis som alla andra) betyder inte jag ett skvatt efter att mänskligheten gått under efter x antal tusentals år. Men jag är glad att jag delar mitt lilla liv med en fis jag tycker väldigt mycket om. Pratade med Jonas i måndags, första gången på 1 vecka, det var lika underbart som att sätta sig ner efter en lång shoppingrunda på stan med min syster.

---

Skruva upp - och varva ner

Stundvis går jag på 110% energimässigt, stundvis på minus (och jag menar inte när jag sover). Det händer mycket runt omkring och det är därför jag varit väldigt offline från bloggandet. Jag har hjälpt en väldigt kär vän, vars mamma har cancer, att rensa ut en lägenhet med mera. Veckan innan var jag kattvakt i Tystberga och pendlade fram och tillbaka nästan varje dag. Minnen från förr kommer ibland tillbaka, och då är det jobbigt när det händer. Men jag repar mig. Jag har börjat skriva dagbok igen (på riktigt - med bok och penna) och det hjälper.

I övrigt har jag varit i Norrköping igen, firat halloween som clown (igen) och sminkat sår i ansiktet. Kommer att få en liten present från mamma och syrran som tack för hjälpen med katterna, något från IKEA :) Här nedan är en bild på en kissekatt som inte är min, mammas eller syrrans. Det är en liten filur som brukar vara blyg och lite svårfångad på bild, men se så söt och stilla hon är nu! Hon blev inte rädd när jag kom nära med kameran.



prr prr prr..

---

Nära till brand hos en granne

Det här är andra gången i mitt liv som jag är delaktig i att rädda livet på en granne. Den första (för några år sedan) låg i trädgården och ropade på hjälp, den andra sov medan maten brändes på spisen. Vi har alltid något ventilfönster öppet här hemma, och plötsligt kände jag att det luktade skit, alltså verkligen SKIT. Av någon anledning fick jag för mig att killen släppt sig men nej, han kände stanken också. Vi gick ut på balkongen, han ringde 112. Vi kollade efter källan till stanken, det var svårt att se. Personen i andra änden frågade Jonas om det luktade illa i trapphuset, det gjorde det.

Jag stod kvar på balkongen och kollade neråt. Kan ha sett fel men jag tyckte att det såg bränt ut på sidorna av ett fönster några våningar neråt. Behöver inte säga hos vem det var rökbildning - men låt mig säga såhär: hon frågar mig fortfarande om jag vill komma till paradiset. Det hela handlade om kvarglömd mat på spisen, och brandlarmet hade gått hos henne. Troligtvis hade hon vaknat av det för strax innan brandkåren kom så hördes inte längre larmet. Det hade blivit hett och mycket rök, men det hade inte börjat brinna. Jag och Jonas fick tack av brandmännen för att vi varit observanta.

Den här natten (till tisdag) hade vi svårt att somna, hela tumultet hade gjort oss pigga. Inom parentes kan också tilläggas att vi under helgen fått en nyinflyttad granne - till våran stora glädje! Han är en äldre svensk man som går och lägger sig klockan nio. Jag tyckte lite synd om honom när vi skulle sova och hoppades att han bott i Brandkärr innan, och att han sov (trots att brandkår, polis och ambulans stod utanför).

Ursäkta reklambannern nedanför varje nytt inlägg, jag försöker fixa till den så att den har rätt bredd men just nu kan jag bara säga att "den har fått fnatt".

---

Jag är inte rädd för att raka av allt hår på skallen!

Jag har låtit håret växa ut sedan våren 2012. Sedan jag var liten har jag haft problem med att få långt hår, men det är inget jag vill berätta om här. Konstigt nog känns det som om jag skulle göra min livs hemlighet mest rättvisa om jag skrev en bok om det - som publicerades. Men hur som helst, jag bestämde mig för att snagga av allt igen, något som jag för övrigt kände mig fullt bekväm med.

Den översta bilden är från dagen innan jag gick till Malin på Cityfrisörerna, min vän och frisör sedan högstadiet.





Ser fram emot att det ska bli lite längre. Kommer att inspireras av Lupita Nyong'o, som jag tycker är fruktansvärt söt och har haft massor av inspirerande och extremt korta frisyrer de senaste månaderna. Och nej, jag har inga tydliga bilder för min digitalkamera sedan 2004 har lagt av.

Ingen stress, ingen press, inga höga krav.

Tre dagar kvar, och sedan är jag officiellt och "på pappret" 26 år gammal. Jag känner mig inte gammal. Samtidigt ploppar barn ut ur gamla klasskamrater hejvilt, och ur "de där småttingarna" som var sjuor då jag gick i nian, och ur unga kvinnor som är ännu yngre än 18. Det är beundransvärt. Det är en fin sak att prioritera att skaffa familj, men i en så ung ålder? Nej det är inget jag velat. Jag är inte avundsjuk, jag är mer imponerad över hur ni unga mödrar klarar av det. Min poäng är att jag känner inte av någon ålderskris eller stress över att inte ha blivit på smällen.

Jag har klättrat en del på vuxenstegen senaste åren, och det känns bra. Nu mer kan jag ju kalla mig sambo. Men jag är inte färdigutbildad på ens gymnasienivå - och av den enda anledningen känner jag mig stressad. Men jag ska skärpa till mig, ta ett litet stryptag i min krage, ta tummen ur arslet - och allt vad man nu brukar säga - och klara av den ena terminen efter den andra. Nej, nog om mig. Dags att visa upp färgglada syner utanför biblioteket i stan.

Howdie doodelie! 7:e rökfria veckan!

Känner mig som Ned Flanders, inte överdrivet kristen eller som om jag har en mustasch, men optimistisk och näst intill naiv. Inte för att jag har någon som Homer som granne, men ändå. Jag menar heller inte naiv som om det vore en dålig sak, i alla fall inte i det här fallet. Men att jag är så optimistisk så jag verkligen verklig tror att jag kommer klara av det jag håller på med.


Inspirerande höstbild, vem vill inte ta en promenad om man får kolla på sånt här? Kanske inte exakt såhär, men ni vet hur det blir när man redigerar en bild man tagit med mobilen i ett litet försök att få det att se mer färgstark ut.

Dessa saker jag håller på med nu är följande:

¤ Fortsätta med att vara rökfri (skriver mer om det en annan dag)
¤ Få bättre morgonrutiner så jag tar mitt feta arsle till skolan
¤ Klara alla fyra kurser jag läser just nu och
¤ ta fler långa (kall)svettiga promenader.

Det här är en salig blandning av gamla nyårslöften och nuläget.