"Skriver och raderar. Skriver och raderar. Idag jag har byggt ihop en klädställning, tänkt på att farsan levde för 8 år sedan, hittat en äcklig larv under min rosa matta som mormor vävt, diskat och kollat på Prision Break.
Jag har funderat lite nu. Det finns ingen stege "upp dit", ingen genväg eller möjlighet till varken fikabesök eller besök för att bara få en kram av den som gått vidare. Sedan pappa gick bort har jag fått lära mig om saker jag inte trodde var möjliga, och jag kan säga att jag till 100 tror på att det finns en icke-fysisk genväg till att ta sig till där han är just nu, och tillbaka. Jag pratar om att exempelvis gå och träffa ett medium. Det är en liten tröst, att veta att han finns med. Det är svårt att försöka övertyg andra som inte tror mig när jag säger att "det finns något mer, det kan ju inte bara ta slut!".
I början av tiden efter hans död var jag i både förnekelse och ilska. Det varade i flera år. Jag vägrade tro att det skulle finnas något som kallades andevärld, allt för mig var fysiskt och gick att ta på - annat var bara hokus pokus. Jag var frustrerad och förvirrad, för pappa skulle ju alltid finnas där. Det är personligt att berätta en sån här sak i sin blogg, men det bryr jag mig inte om just nu. För att något av det här jag menar ska vara den minsta begripligt så måste jag ta jämförelser utifrån vad jag själv varit med om.
Det har varit en lång dag. Tror inte att ett öga var torrt efter att begravningen var över. Jag kan ha fel för jag tittade inte folk i ögonen när jag gick ut, behövde luft. Jag sörjde mest för syskonen som förlorat sin pappa. Stundvis upplevde jag min egen pappas begravning igen. Det kom bara över mig som en stor våg av känslor. För precis som jag minns pappas begravning, så spelades Amazing Graze live med en säckpipa på även den här. Nej, idag har varit en lång dag som jag inte vill skriva om nu. Men det var en väldigt fin begravning.
Dagen började med kaffe, magont och diverse toalettbesök. När jag gick till skolan förut var allt frid och fröjd, pratade med syrran om hemligheter inför mammas födelsedag och julklappar till en-som-jag-inte-nämner-vid-namn. Funderade också på en nästa tatuering. Av okänd anledning fick jag för mig att jag glömt något och av en ren slump började jag gräva i väskan.
Fan. Jag hade glömt penna.
Och de första böckerna jag bytte till mig från hyllan.
Har hittat en tröja som jag inte kan motstå. Den här ska bli min. Det är sällan jag gör påståenden som dessa då det handlar om nya kläder, det har jag konstaterat tidigare i inlägg jag skrivit om loppis-fynd och second hand. Men av någon anledning så stör jag mig inte på att den här tröjan kostar över 500 spänn med porto. När jag ser en fin klänning inne på H&M, eller snygga byxor på gina tricot så är första tanken "jag hoppas verkligen att jag hittar något liknande på second hand". Men då jag ser kläder som den här tröjan så är första tanken istället "den där kommer jag ALDRIG att hitta billigt, den måste jag ha". Kul att läsa om hur jag tänker, eller hur?
