"Hon ser förjävlig ut i håret, hon borde fortsätta ha den där kepsen på sig"

Det fick jag höra på bussen då jag gick i ettan på gymnasiet. De äldre killarna som också gått på Långberg såg mig, kände igen mig, satte sig strax bakom - och jag hörde hela skiten. Att jag minns det här är för jag skrev ner det i min dagbok år 2005. Det svider bakom ögonen ibland och jag blir arg på vad som hände under mina år på högstadiet, jag försöker vara efterklok och kommer på alla saker jag borde ha sagt och gjort så att alla hånande blickar skulle lämna mig ifred i korridorerna - och även utanför skolan. Många gånger under gymnasiet tog jag en annan väg när jag var nere på stan och såg en gammal mobbare komma gåendes.

Jag vet att det inte gör någon gott att älta saker som hänt. Men jag läser gamla dagböcker och minns för att det är en del i mitt självläkande. Tidigare har jag sagt att jag förlåtit alla som trackade mig i skolan, utan att varken bett eller fått någon ursäkt. Men kan jag komma till en punkt i livet att jag faktiskt ACCEPTERAR allt? Ja, det är vad jag hoppas på.


Gick ofta hit när jag gick på folkhögskola eller Campus, till Klockberget.
Det var skönt att få vara i fred, avskydde matsalarna..

Just nu färgar jag håret, vita hårstrån och "fläcken" ska fan inte hindra mig från att svettas på gym. Dit vill jag imorgon och mina hjärnspöken ska fan inte hindra mig EN.DAG.TILL. Det är svårt ibland, för jag tror jag känner igen "blicken" på normalt folk som säger "fan så hon ser ut i håret". Men en bra dag så intalar jag mig att de tittar för jag har en tjur-ring i snoken.

---