Och tänk på alla dessa stackars ungdomar/vuxna som MÅSTE skriva så det är läsbart för ALLA hur mycket de älskar en människa de vet är ett svin.

För första gången i hela mitt liv har jag själv tillagat en halv ytterfilé. Stekte och kryddade bara med salt och peppar (som farsan skulle bett om), hällde i vatten och lät biten puttra i den brutalt tunga gjutjärnspannan i nästan två timmar. Under tiden kokade jag potatis. Det bästa av allt idag är att jag lyckades! Åh så god mat jag lagat, jag är snart husets Per Morberg om jag fortsätter i den här stilen. Eller inte.


Tavla i mitt rum, av Robert Owen

Dessutom, på tal om just djur.

Det spelar ingen roll för mig vilket piano någon av de jag känner skulle spela på, inget skulle spela någon roll om hundra år, mest troligtvis. Om ingen av dem jag känner faktiskt skrev en symfoni av all melankoli som de påstår sig besitta, som de vill sprida till oskyldiga fast dock inte med den minsta uns av kärlek.

Tror jag just kommit på det enklaste sättet att beskriva min höga tolerans med människor. Inget spelar någon roll för jag kan älska människorna jag möter (och känner) ändå.


Läst i en tidning om psykologi, komiskt nog bara dagar efter jag skrivit i bloggen om att jag påbörjat skriva en bok. Måste samtidigt förtydliga att repotaget i tidningen -inte- handlade om mig.

Verkligen, jag menar allt jag skriver lika helhjärtat som en söt liten oslaktad griskulting. Jag försöker aldrig mera vara elak, men feltolkningar över huvud taget har en tendens att tas upp på diverse inofficiella "har-du-hört-vad-möten". Och det ler jag bara åt. Människor. Alltså människor är så otroligt intressanta att observera.

Det känns som om jag inte längre behöver uppleva för att lära mig, jag bara sätter mig på första parkett och kollar in cirkusen jag inte ens behövt köpa biljett till. Cheers!

---

MUSIK: Yersinia : Den sista sång jag skriver till dig
DAGENS: "Även den starkaste måste ta i när han skiter" - Louise