Kollade på "den hemliga miljonären" igår med mamma och Linda. En av de hemlösa sa just det som står i rubriken. Tyckte det var både komiskt, som om det var något dåligt att välja kyrkan istället för forskarvägen. Men hon ville bli präst och kunde inte det på den tiden.
Hade jag pengar skulle jag vilja hjälpa, men det gör jag oftast ändå (om jag inte hellre känner för en kopp kaffe då jag strosar omkring i exempelvis Stockholm).
Minns den gången för några år sedan då jag gjorde just det, fast sket i att ta en kaffe. Gick på Drottninggatan, vintertid, såg hemlös efter hemlös och bestämde tillslut för att göra något bra ifrån mig. Gick fram till en av dem som satt längs vägkanten, böjde mig ner utan att sitta på huk, såg mannen i ögonen och gav honom en tjuga tillsammans med några små snickers. Sedan sa jag "jag vill att du köper något att äta för den här", och log mot honom. Han sken upp och tackade så hjärtligt. När jag gick därifrån tänkte jag "hoppas han gillar snickers" och log för mig själv.
Genom att både stanna till, prata och ha ögonkontakt visade jag att "jag finns och jag hoppas du inser att det finns fler som jag". Hoppades att just den gesten gjorde mannens dag lite ljusare. Om han fortfarande lever kanske han minns just den där dagen för några år sedan då en ung tjej gav honom en hel tjuga och lite choklad.
MUSIK: volbeat : 16 dollars
DAGENS: "det kan ta lite tid innan du får det på en gång" - mamma
No comments:
Post a Comment