Jag måste ta avstånd till den här diagnosen (som jag ännu inte har på papper), och ACCEPTERA och LEVA. Jag måste slå mig FRI från alla jobbiga minnen, från allt dåligt som HAR VARIT. Jag vill verkligen skriva ner allt, men jag kan inte det nu.
Mitt problem, sjukdomen, går ut på att jag "maniskt" (eller som i trans) nopprar hår från kropp och knopp; med pincett, nål och fingrar. Jag, och alla andra som gör det här är inte dumma i huvudet eller på något vis handikappade. I mitt fall har jag inte vetat varför jag gör det och varför jag inte kan sluta. Nu vet jag mer, jag kan sluta, och jag ska komma till det senare.
AV DET HÄR VÄLJER JAG ATT DELA EN ANNAN DAG.
Just nu är jag stolt över att jag vågade skicka med dem i mailet till Efter Tio.
Till stor del tar jag det här steget för mig själv, men till en nästan lika stor del vill jag göra det för andra. Jag vill säga "Jag finns! Sjukdomen finns och du är inte ensam." till den som hittade det här inlägget genom att söka "nopprar hår" eller liknande. Om jag kan hjälpa bara EN person genom att berätta min historia så är det tillräckligt.
Vill du veta mer så kan jag rekommendera dig att kolla in den här tjejen: Becki0. Och hur många gånger har jag inte varit i den här sitsen innan jag började bli klippt av min väns storasyster..
1 comment:
Du är så jävla stark som går ut med detta för hela världen to see, gumman! Jag är så stolt över dig och lycklig du har kommit så pass långt så du kan prata om det på denna nivå (trots att det måste vara extremt jobbigt)! <3333
Post a Comment