Skrev det här någon gång förra veckan.
Arg, förtvivlad, sänkt och tankspridd svor jag några ramsor i förmiddags innan jag bestämde mig för att lyfta på arslet och straffaktigt GÅ till skolan. Att gå är skönt och förfriskande men jag avskyr kyla, vind och snö, jag hatar att gå ute då alla tre komponenter är inblandade, som idag.
Inte ens halvvägs till stan kommer jag på mig själv om att gå igenom värsta tänkbara scenariot i huvudet. Blev sur på det och börjar fundera på vad jag skulle skriva när jag kom hem igen. Tänkte att 'om det trots allt går bra idag så åker jag buss hem'.
Skrivet idag: Den här inre röran hette för dagen "ångest inför matte". Jag hade presterat dåligt på sistone och var rädd för att jag redan blivit kickad, men så var inte fallet! På extramatten fick jag beröm och hjälp av den underbaraste av mattelärare, hon gav mig klapp på axeln. Dagen efter gick jag på extramatten igen efter lektionen och fick mer beröm och mer hjälp. Till slut hade jag räknat ikapp. Den dåliga dagen slutade bra.
Det är bara jag som kan sänka mitt skepp. Det är bara jag som kan hålla mitt skepp säkert och stadigt under stormar. Det är bara jag som är kapten över mitt liv.
No comments:
Post a Comment