När byggstenarna rubbas.. och man blöder som en nybliven tonåring.

Helt ärligt, jag avskyr när kroppen fuckar sig. Vissa onödigt besvärande små byggstenar i mitt livs försvarsborg rubbas. Visst är det väll så att ingen är perfekt, alla har nog något mer eller mindre besvärande problem med både psyke och kropp. Det här är inte kul.

Jag ska nu ha en monolog angående tjejgrejer.
Jag talar såklart om mens och piller.
Gyus, ye' be warned..


Två fullständigt relevanta bilder från 2009, tagna i min anteckningsbok jag hade med mig på en av festivalerna jag var på just det året.

Elenor, i mellanstadieålder får sin första mens, rasar i kilon och fritidsgårds-Anna frågar om jag verkligen mår bra, och hon säger att jag ser så smal ut. Jo fasen det gjorde jag. Senare i livet börjar mina klasskompisar, vänner, bekanta osv ha sex - och oj oj så viktigt det var att man skulle ha p-piller. Men inte jag. Jag brydde mig inte. För jag satt bara under min korkek och luktade på blommorna.. Nej jag brydde mig inte om p-piller förrän 3½ år efter att jag "låg" med en kille första gången (som btw inte kunde ett ord svenska - man pratar ju inte svenska i England). Jag brydde mig inte förrän jag förstått (med glädje) att jag befann mig i ett moget och seriöst förhållande, vilket var i höstas.

OCH DET FINNS INGA ORD ARGA NOG SOM KAN BESKRIVA HUR MYCKET JAG HATAR ATT TA DE HÄR PILLERNA. För jag får lika mycket mens som en mellanstadieelev, senast varade det 14 dagar i streck (jävligt kul under jul och nyår..) följt av att jag behöver sätta mig i en stol och prata om saker man inte skriver i en blogg. Ursäkta min franska.

Nu tror jag att jag har gnällt klart för i år. Nu vill jag spela gamla Rosa Pantern PC-spel. Men det går inte, för jag har inte det spelet, yet.