Den 6 december är det nio år sedan pappas kropp inte orkade längre, så han lämnade oss strax innan julen 2005. Jag känner mig fortfarande lämnad och det är om just det här jag ofta har mardrömmar om: att han lever, att han finns på annan ort med en ny familj, att han ratar mig och är besviken på mig. Det är skitjobbigt. Jag får lov att acceptera att jag kanske kommer få dras med den här saknaden i minst 9 år till, jag vet inte.
Den här la vi hos honom på fars dag.
I livet hade jag och pappa en del dåliga stunder, men de är de bra stunderna jag minns som kärast och dem ska jag tänka på efter varje kommande mardröm. Jag ska inte behöva bli som förlamad och förvirrad en hel dag bara för att ha drömt om något som faktiskt inte har hänt på riktigt. Men jag kommer alltid att älska min pappa för den klippan han var.
No comments:
Post a Comment